torsdag 30 april 2009

Insikt

Idag gick det upp ett litet ljus för mig.

Jag har inget större förtroende för att mina lärare ska klara av sitt jobb och göra schyssta bedömningar av mitt skolarbete. Jag undrar när och varför jag förlorade det egentligen. Det kan knappast ha varit nyligen men det förklarar varför så mycket.

tisdag 21 april 2009

Elever som resurser

Nu i dagarna har det varit mycket runt omkring mig som handlar om elever med ett annat modersmål än det svenska. Om hur man kan använda dessa elever som resurser i utbildningen. Konstigt nog pratas det aldrig om de andra eleverna som resurser. Nu vet jag inte om tanken är att särskilja elever med ett annat modersmål från resten eller hur det nu var tänkt men det får mig att undra hur ofta man(lärare) använder sig av sina elever som resurser i klassrummet och hur man gör.

onsdag 15 april 2009

Känslor är viktiga

Jag lever.
Av någon konstig anledning tyckte mina lärare att det var en bra ide att slänga på oss lite extra jobb nu under alla röda dagar. Tyvärr tror jag att de inte tänker på att inte bara skolan är stängd och även dagis och liknande.

Alltså mer jobb och mindre tid att göra det på. Inte en bra kombination. Tyvärr finns det inte så mycket till utrymme för att klaga eller göra något åt det.

Tyvärr är det nog ofta så i skolan. Känslan av att inte riktigt kunna kontrollera eller bli hörd. Hur förbättrar man det?

onsdag 8 april 2009

Att göra eller att inte göra

Det är konstigt hur det som är rätt att göra ibland kan vara det svåraste. Ibland tror jag att det handlar om konflikthantering. Alltså att det blir jobbigt med konflikter och att det är därför man backar från att göra det som är rätt.

Undrar om det blir enklare ju fler konflikter man hanterar. Ahja det lär tiden utvisa. Nu har jag fått svar från studera.nu om alla sommarkurser jag har sökt. Ser bra ut för min del. Jag vet bara inte vad jag ska välja =/

lördag 4 april 2009

Vår

Det är så härligt att det börjar bli vår. Jag och min familj har tillbringat all fritid tillsammans utomhus och tittat på alla vårtecken.

Ett sådant har varit alla kulspelande barn som bor häromkring. Det är ganska trevligt eftersom det finns en hel del ungar här där jag bor =D. De är dessutom ute och leker mycket vilket gör att våran hyresvärd satsar enormt på utemiljön. Det är supertrevligt. Nu tänkte jag i och för sig inte bara berätta om hur trevligt allting är utan snarare om mina reflektioner om just dessa barns kulspelande.

De hörs på långt håll och den första associationen jag gör är till Wallstreet. Alla barn skriker i munnen på varandra, pratar högt och marknadsför sig själva. Jag tar med min treåring som är riktigt nyfiken och går närmare. Det uppskattas inte riktigt av de kulspelande barnen. De verkar se mig, den vuxna, som ett hot i deras lite kul-utopi. En såndär vuxen som blandar sig i och helt enkelt förstör genom att inte förstå. Vis(?) av erfarenhet så lägger jag mig inte i utan betraktar bara. Förklarar för min 3åring som genast blir helsåld på idén med spelkulor. Hon vill också ha kulor. Inte för att hon förstår spelet men hon ser gemenskapen. Nu har barnen accepterat min närvaro. De förstår att jag bara är en turist i deras värld.

Hur och varför har de lärt sig att bli så vaksamma när vuxna är i närheten?

fredag 3 april 2009

Inte längre i affekt men ändå förvirrad

Jag har stött på något som jag inte alls trodde att jag skulle stöta på. Kanske blev chocken ännu större på grund av det. Jag har haft en lektion som gav mig en så otroligt dålig känsla efteråt att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Helt enkelt så kände jag mig kränkt och det var jag tydligen inte heller ensam om. Det hemska är att jag inte heller vet vart jag ska börja för att nysta tag i det hela.

Det är en konstig situation på högskolan. Samtidigt som man är student är man också en vuxen människa. Enligt min egen erfarenhet så brukar vuxna människor behandla varandra på ett speciellt sätt. Det är svårt för mig just nu att riktigt sätta fingret på exakt vad det är. Det rör sig i alla fall i samma kretsar som jämlikhet eller jämbördigt. Ett sätt som ofta skiljer sig mot hur en del behandlar barn eller ungdomar. Detsamma verkar gälla i förhållandet mellan lärare och elever. Det är sällan det känns speciellt jämbördigt - det är min slutsats när jag summerar min egen skolgång i grundskolan och min vfu-erfarenhet. Där blir det ibland knepigt när eleverna/studenterna är vuxna. Vuxna människor kanske förväntar sig ett helt annat bemötande? Vuxna människor är bättre på att föra sin egen talan och bevaka sina egna intressen.


Det finns även ljusglimtar. På Komvux var relationen mellan vuxna och lärare en helt annan. Mer som vuxna människor emellan. Detsamma för en del kurser på högskolan. Men nu... ridå och mörker.

Återigen tror jag att det hela handlar om människosyn. Hur ser mina lärare på mig som människa? Ser de överhuvudtaget att jag är en individ? Varför tar vissa av mina högskolelärare en auktoritär roll? Borde inte deras pedagogik vara pinfärsk?

Tillslut kommer jag tillbaka till mig själv: Hur kommer jag att se på mina framtida elever? Jag hoppas ju på att jag kommer att behandla dem som individer. Mest för att det är det som känns bäst ;) (Om jag nu inte gillar det själv så lär jag inte göra samma misstag mot andra ... eller?)

Samtidigt så blir det en ny tankehärva: Lärare och elever. Förhållanden. Människosyn och kunskapssyn. Kränkningar och lärdomar.